Next Prev
 

Menu

En intervju med Sanna Hellberg

sanna-hellberg

För att avsluta den lilla intervjuserien med personerna bakom Vide förlags första utgivna bok, Det som andra inte ser, bad jag författaren Al Brookes att fundera ut några frågor om min översättningsprocess. Mina svar kan du läsa nedan.

Jag började alltså översätta Det som andra inte ser när jag läste litterär översättning på Akademin Valand under 2015, en fantastisk kurs som jag kan rekommendera till alla som någon gång har tänkt att det skulle vara roligt att översätta en roman. Drömmen om att starta ett eget förlag fanns redan då, eftersom jag har läst så många bra böcker på engelska som jag tror skulle vara svåra att få ut på något av de större förlagen, men det var inte förrän jag började bli klar med översättningen i våras som jag verkligen bestämde mig för att göra slag i saken.

Även om det är svårt att nå fram genom bruset som ett litet förlag ångrar jag inte det beslutet en sekund. Det har varit en otroligt spännande resa och oavsett hur många som upptäcker boken känns det fantastiskt att den faktiskt finns här nu, på svenska.


AB: Hur känns det att författaren aldrig kommer att kunna läsa din översättning eftersom hon inte kan svenska?

SH: Det är synd, förstås. Inte bara för att det hade varit roligt (om än lite läskigt) om du hade kunnat läsa din egen roman på ett annat språk, men också för att det hade varit betydligt lättare att lösa översättningsproblem om vi hade kunnat diskutera olika lösningar tillsammans. I stället har jag gjort mitt bästa för att se översättningen genom dina ögon och fråga mig själv ”Hur skulle Al ha skrivit det här på svenska?”.

AB: Fick du någonsin lust att ändra på berättelsen eller karaktärerna (om så bara litegrann)?

SH: Inte såvitt jag minns. Jag tycker om oförutsägbara romaner. Inte på det viset att jag hela tiden måste bli förvånad över vilken väg berättelsen tar, utan det kan handla om helt vardagliga scener eller karaktärsbeskrivningar. Men jag älskar när en dialog eller en karaktär eller en miljöbeskrivning får mig att stanna upp och tänka ”det här hade jag aldrig kommit på att skriva om på det här sättet”. Det var många sådana ögonblick i The Gift of Looking Closely, och det gjorde romanen så komplett för mig. Jag kan inte komma på något som jag hade velat göra annorlunda.

Om man går in på detaljnivå ställs man som översättare ibland inför situationer där man blir tvungen att göra små justeringar för att det helt enkelt inte går att skriva på svenska annars. Jag fick till exempel byta ut några av orden som Claire läser i sin pappas ordbok för att det skulle stämma överens med en svensk ordbok men ändå fylla samma funktion i berättelsen.

AB: När visste du att översättningen var klar? (Jag är nyfiken eftersom jag hade väldigt svårt att avgöra när jag hade skrivit klart boken.)

SH: Jag förstår precis vad du menar, och jag hade säkert kunnat fortsätta redigera översättningen i all evinnerlighet om jag inte hade satt upp en tydlig deadline för när manuset skulle skickas iväg på korrekturläsning. Det är nog så med den här typen av kreativa arbeten där det inte finns ett facit eller tydliga rätt och fel att förhålla sig till. En text kan skrivas om hur många gånger som helst, men till slut måste man helt enkelt bestämma sig för att sätta punkt.

AB: Vad tycker du kännetecknar en bra översättning?

SH: Jag tycker oftast inte att en översättning ska kännas som en översättning. Jag läser sällan översättningar just för att jag blir så frustrerad om den ligger för nära originalet och jag hela tiden kan höra ekot av originalspråket i formuleringarna. När jag studerade litterär översättning förra året insåg jag å andra sidan att jag under mina år som facköversättare hade vant mig vid att ”släta ut” språket lite för mycket, eftersom jag var så fokuserad på att skapa ett bra flyt i översättningen. Under kursens gång lärde jag mig att texten får vara lite ”knölig” här och där om det är det som krävs för att bevara författarens unika röst – eller återskapa den på svenska, rättare sagt.

När jag strax efter kursens slut lämnade in min första romanöversättning till ett annat förlag var ironiskt nog den enda övergripande kritiken att jag ibland låg för nära originalet. Så det här är förstås en svår balansgång – man vill hitta både flyt och närhet utan att det tippar över åt något håll.

Egentligen är översättning i grunden ett omöjligt hantverk – vid varje vägskäl finns så många faktorer att ta hänsyn till att man i princip alltid måste kompromissa någonstans. Det handlar helt enkelt om att kompromissa på bästa möjliga sätt och bekanta sig så väl med författarens sätt att uttrycka sig på originalspråket att man åtminstone kan gissa hur hen skulle ha hanterat det svenska språket.

img_7129

Kommentera

Your email address will not be published.

*